Legion IV hade vandrat i dagar åt väster med siktet på Mitheraskogen. Men först måste de ta sig igenom Drunok och de var alla oroliga att de nu långt mångtaligare invånarna skulle ställa till problem för dem. Längst fram i truppen hade Dovidus gått med Daak-korset höjt för att hylla den ende guden. Regnet hade öst ned över dem, vindarna slitit i deras mantlar men de hade enträget vandrat vidare. Slutligen hade generalen Vassmarion gett order om att slå upp ett läger strax invid Drunoks gräns. Eldarna tändes och soldaterna samlades runt dem.
Medan het soppa sörplades ljudligt från keramikskålar pratades det om allehanda ting. Soldaterna undrade varför det blivit så ont om rackare och bettlare efter vägarna men samtidigt hade det blivit desto mer nöjda med att de alla upptäckt diverse expertkunskaper och egenheter som de inte visste om att de hade. Nallovarion drog perversa skämt, Niklosion citerade Daak i ett och Jonathion han berättade om att han minsann hade större koll på jordbruket än de simpla bönderna de passerat på vägen.
”Jag har hört sägas att man i framtiden skall kunna lösa situationer på många olika sätt här i legionen” sade Antonius. De andra tittade upp på honom.
Gralion torkade soppan ur skägget och spottade på marken. ”Är det de här sociala snacksystemet som de tjatar så förbannat om va? Har vi inte blivit dölessa på att höra om det här va? Va menar du med att lösa situationer på flera sätt va?”
”Nä, det är inte det.” Sade Antonius. ”Eller jo, lite. Men alltså. Tydligen skall det vara så att man själv kan välja hur djupt och detaljerat man vill gå för vissa handlingar. Alltså, man kan antingen göra det väldigt enkelt och bara komma överens om vad som händer, eller så kan man typ lösa det med ett enkelt test, eller så kan man gå djupare med en serie test, och i värsta fall så kan det bli nästan som en strid, där varje steg och manöver blir viktig.”
Gralion spottade i marken. Han höll upp sina krökta händer. Han stirrade på de som satt runt elden med sina skelade ögon som nu fylldes av tårar. ”Men vid Daak va! Hör ni inte hur det låter va? Allt vi känner kommer ju att förändras va? Tänk så bra det var här i legionen förr va? Då var det inte så krångligt va?”
”Nja,” sade Jonathion. ”Nog var det rätt så krångligt förr med. Tänk bara på hur utmattad man blev. Tänk så mycket man var tvungen att hålla reda på. Jag menar, när vi väl hamnade i strid så var man ju tvungen att hålla på att hålla räkning hela tiden så att allt stämde och om man inte var uppmärksam nog så fick man ju huvudet avhugget. Jag tycker det skall bli intressant...”
”INTRESSANT!” Skrek Gralion och ställde sig upp. Han välte omkull soppskålen och skrek rätt ut i natten. Han vevade med armarna som om han försökte flyga iväg och skränade: ”Det är inte intressant va! Det är jävligt krångligt och fördummande va! Den här armén är inte som jag minns den va! Nu senast när vi gick vilse över hedarna fick vi själv börja fundera på vilka färdigheter vi skulle använda för att hitta rätt va! Vad är det för sätt va! Tidigare blev man långtidsutmattad va! Man fumlade och föll ihop och dog va! Det är så jag vill ha det va!”
De andra soldaterna tittade på Gralion där han stod och hämtade andan. Tydligt ansatt av långtidsutmattning och måhända något lättare mentalt Trauma.
”Har jag sagt att vi skall bli stationerade i Okrana?” sade Antonius.
Med ett brak föll Gralion ihop på marken och snyftade. Han försökte forma ord med sina igel-lika läppar men ilskan var så stor att han bara skakade.
Nallovarion lade en hand på hans axel. ”Var inte orolig Gralion. Legion I, II och III kommer att finnas kvar om du behöver dem. Du kan alltid be att bli förflyttad dit.”
Gralion svarade inte och med en axelryckning återgick Niklosion till att sörpla soppa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar