Skvaller vid lägerelden

Vid lägereldarna inunder de stora träden sitter soldaterna samlade. De värmer sina händer och skickar en butelj mellan sig. Tyst pratas det om hur den nya typen av allvarliga och kritiska skador har skördat sina offer i kampen mot de vildsinta kamorienarna. Hur en del av deras vänner drabbats av mentala trauman och aldrig kommer att bli som förr. Många av soldaterna vill bort från vildmarken, hem till sina fruar och barn. De grubblar över sin avkommas framtid nu när både bakgrund och värv blir allt viktigare.

”Vapnen har i alla fall blivit billigare,” utbrister en av dem glatt och klappar sitt stridssvärd. Några nickar och hummar gillande. Andra, som har för vana att plundra sina offer på allt de har får sura miner då de nu inte längre kan tjäna sig en förmögenhet på detta sätt.

”Nä vet ni, det var bättre förr,” säger den krumryggade spejaren Gralion. ”Nuförtiden så är allt som omvänt. Förr kunde man stjäla sig ett armborst och sedan leva som en kung hela året. Det fanns mindre folk, vid Daak, jag var vid Drunok och trodde det var en vildmark fastän det var ett land. Men nu bor det tydligen folk där. Helt plötsligt dök de upp, Poff lät de bara och inte bara de utan även städer och byar. Häxmästarna sedan! Då visste man allt vad de höll på med, nu är allt annorlunda. Fy... allt har blivit så komplicerat.” Gralion spottar en loska i elden så att det fräser ilsket.

”Var nu inte sån Gralion.” tog den ungen Antonius till orda. ”Det har inte blivit mer komplicerat. Visst har det blivit förändringar men jag skulle allt säga att det blivit enklare jag. Värden är fortfarande fantastisk, Kejsaren sitter på sin tron, alverna dväljs i skogarna och dvärgarna är buttra och dricker öl.”

Många av männen vid elden hummade gillande med.

Raska fotsteg hördes och befälet kom ingående i eldskenet.

”Jag föreslår att ni får er sömn soldater. Nya order har just kommit. Vi skall ta oss till Mitheraskogen. Resan dit kommer ta lång tid men information om denna förhatliga plats sägs komma ut i pamfletten Fenix om inte en allt för fjärran framtid.”

Soldaterna suckade och plockade ihop sin packning.

”Aldrig får man vila,” sade Gralion och spottade i elden en sista gång. "Alltid är det något nytt på gång."

Antonious bara log. Han skulle bara veta.