Grym svart sten, hånfullt grinande med tyst avsmak mot de bepälsade tirakerna. Lätt kallt regn, piskat till ursinne av den ihärdiga vinden. Våt jord under deras knän. Jord, vind och vatten, men ingen eld annat än gnistor. Tunga hjärtan, tomma börsar, svunnet hopp. En gång havens fasa, nu springpojkar, drängar i höga herrars tjänst. Inget gungande däck under deras fötter, skönt saltstänk i deras pälsar. Bara kall smutsig jord och surt vasst regn. Men så plötsligt en låga som får fäste, en lunta som antänds med ett sprakande som inte hörs i blåsten, men som kan förnimmas på flera sätt: återspeglad i Sylfens röda stjärna, i den lilla glöden som växer till en stor rytande flamma, i mordbrännarnas glittrande ögon, nu fyllda av lättnad och hopp. Inatt firar vi med sång och plamm!
Manus till Ödesväven blev 100% färdigt igår. Det lilla mellanspelet som utgjorde kapitel två växte och växte och nu vill det sig inte bättre än att manus nosar på 96 (!) sidor. Hur lång boken till sist blir beror på hur vi löser layouten och om det går att trolla med längden på vissa avsnitt. Vi kan i alla fall utlova att Sylfens vrede del 4 blir minst lika lång som Av blod komna.
Inlägg
